Berättelse

Telefonen ringer, jag vaknar hastigt och svarar. Det är mamma!

-       Hej Saga!

-       Hej mamma!

-       Vill du komma och äta lunch med mig på stan när jag har fått lunch vid tolv?

-       Ah ska jag ta bussen eller hämtar du mig?

-       Jag kan komma och hämta dig och sedan skjutsa hem dig när vi är klara.

-       Okej, tänkte fara ut och springa nu på morgonen. Tar stallet senare.

-       Ja vad härligt!

-       Men hör av dig när du kommer.

-       Jag ringer när jag far från jobbet.

-       Det blir bra, hejdå!

-       Hejdå!

Solen skiner ute så jag går ned till undervåningen och sen till tvättstugan och tittar hur kallt det är ute, det är +17, så skönt! Jag tar på mig mina träningskläder och går till toan för att sätta upp mitt hår i en hästsvans, när jag har gjort det går jag upp till mitt rum igen för att ta min telefon och mina hörlurar. Jag hör hur det knackar på dörren, jag springer ned för trappan och ut i köket för att titta i fönstret vem det är. En man i svarta kläder, isblåa ögon, en kall blick och svart hår. Jag blir rädd och bestämmer mig för att inte öppna dörren! Efter ett tag går han iväg och bara försvinner, jag blir lite tveksam och är fortfarande rädd så jag tänker att jag kanske inte ska fara ut och springa? Men efter 10 minuter så går jag till hallen och tar på mig mina löparskor, jag tänker medan jag knyter skorna att jag har rätt så många grannar runt mig så om det skulle hända nånting så ser dom de. Jag öppnar dörren och ställer mig på bron och låser den, mannen var inte kvar utan han hade som sagt försvunnit. Jag gick på baksidan av huset för att titta och ned till stallet också men det var ingen där heller.

Jag går ut på vägen och börjar gå mot cykelbanan där ett sandspår börjar och det är där jag oftast brukar springa. När jag har sprungit i ungefär 20 min så kommer jag till en korsning, jag brukar alltid ta vänster och fortsätta på sandspåret men jag bestämmer mig för att ta åt höger idag. Då kommer jag till en skog som jag bara behöver springa igenom och sedan är jag hemma, jag fortsätter springa och när jag kommer till en stor buske så tycker jag att jag hör nånting. Men det blir tyst igen så jag fortsätter, helt plötsligt ligger jag på backen, det är svart för ögonen och jag känner att jag har ont i huvudet och är yr. Jag hör hur det är en bil som gasar iväg, efter ett tag vaknar jag som till och då står det en ung tjej vid mig som också var ute och sprang men såg att något låg mitt i skogen, så hon hade sprungit dit och då sett att det var en person som låg där. Hon ringde direkt ambulansen och mina föräldrar, de kom till platsen och var såklart jätte oroliga. Jag hade fortfarande ont i huvudet men var inte yr längre, jag åker in till sjukhuset i ambulansen. Jag blir undersökt och röntga i huvudet och kroppen, de berättar att jag har haft tur och att jag inte hade några inre eller yttre skador. Jag blir så glad och lättad!

-       Kommer du ihåg vad som hände? Frågar läkaren.

-       Nä, jag hörde något i buskarna så jag stannade och tittade mig omkring, men såg inget så fortsatte att springa. Men så helt plötsligt låg jag på backen och hörde hur en bil gasade iväg. Sedan att det var helt svart för ögonen och att jag hade ont i huvudet.

-       Du ska få åka hem idag så du behöver alltså inte sova över här på sjukhuset. Du ska även få prata med polisen om händelsen, känns det bra?

-       Ja det blir bra!

-       Ja men dåså, krya på dig nu och om du får värre i huvudet så får ni komma tillbaka.

-       Jo jag tänker att vi kan hålla lite koll på Saga, säger Sagas mamma

-       Jo det kan vara bra, bara så hon inte svimmar eller så, om inget har hänt på 3 dagar så är det lugnt! Säger läkaren.

-       Ja okej, men då far vi hem nu då, säger Sagas mamma

-       Ja, ha det så bra!

-       Tack, detsamma och tack så mycket för hjälpen!

-       Ingen fara säger läkaren.

-       Hejdå!

-       Hejdå!

-       Då far vi till polisstationen nu då säger Sagas pappa.

-       Ah säger Saga!

Jag, mamma och pappa sätter oss i bilen och börjar köra mot polisstationen, när vi kommer fram parkerar vi och går in. Jag är nervös, fast jag vet inte riktigt varför jag ska vara nervös. När vi kommer in så är det beigea väggar, mörkt golv, stora lampor, en massa kontor och salar, en jätte stor sal och det finns en stor logotyp som symboliserar själva polisstationen. Salarna och kontoren har insynsskydd så man inte ser in och salarna har en hel del lås. Vi tar en lapp och sätter oss i väntrummet, efter 15 minuter kommer en polis och hämtar oss. Vi går in till en liten sal och sätter oss vid ett bord, där sitter även en annan polis.

-       Vad är det som har hänt? Frågar en av poliserna.

-       Jag var ute och sprang, jag sprang igenom en skog och plötsligt hör jag något så jag stannar och tittar mig omkring men jag ser ingenting så jag fortsätter att springa. Men helt plötsligt låg jag på backen och hörde hur en bil gasade iväg. Det var helt svart för ögonen, jag var yr och hade ont i huvudet. Men vi har varit på sjukhuset och undersökt mig och jag hade inga skador, berättar Saga.

-       Okej det var väldigt tur! Har du något minne att du såg någon bil innan detta hände? Frågar en av poliserna.

-       Nä men jag tog några bilder när jag var ute och sprang så jag kan titta igenom dem.

-       Gör det! Var det de här kläderna du hade på dig när du var ute och sprang?

-       Jo det var de, säger Saga.

-       Skulle du kunna ta av dig allting så vi får undersöka dem och så får du låna kläder av oss?

-       Ah det kan jag göra.

-       Perfekt säger polisen.

-       Jag hittade en bild där en bil står i bakgrunden i skogen jag var i, säger Saga uppspelt!

-       Får vi se

-       Saga visar bilden för poliserna

-       Ja titta, vi för över bilden till våran skanner säger poliserna.

Efter ungefär 30minuter säger poliserna att vi får åka hem och att de ringer upp när de har fått svar. Jag ger alla mina uppgifter om mig till polisen och så går vi ut till bilen och åker hem.

En vecka efter händelsen:

Mamma det ringer! Mamma springer till köket där hennes telefon ligger, hon svarar.

-       Linda!

-       Hej det är Lars från polisen!

-       Ja hej.

-       Vi har fått in den skyldige!

-       Va?? Ja gud vad bra! Säger Emmas mamma Linda!

-       Han erkände och berättade att han hade överfallit henne.

-       Å herregud!!!

Sagas mamma börjar gråta.

-       Gud vet inte hur jag ska tacka dig, säger Linda.

-       Ingen fara, det här är vad mitt jobb går ut på säger polisen Lars.

-       Vad blir hans straff? Frågar Sagas mamma

-       Han får 20 års fängelse.

-       Toppen, det känns jätte bra!!!

-       Vad bra, då får jag tacka för mig och ni får ha en fortsatt trevlig dag!

-       Tack, detsamma. Men vi hörs när vi ska komma tillbaka!

-       Det gör vi! Hejdå.

-       Hejdå.

Dåså då var allt klart, nu kan vi sluta vara oroliga säger Linda. Jaa gud vad skönt säger Saga, är så glad att allt har gått så bra!